Ibland är allt bra, helt perfekt, som en film. Och sen kommer stunderna då allt bara faller, rent utsakt skit. Och nu ar jag kommit till den perioden då jag inte orkar något mer. Vem är jag? Varför finns jag? Jag är i perioden då allting som finns, omkring mig, jag, allt - är bara inte rätt. Jag har komplex över hela mig själv, hatar absolut allt med mig själv. Jag har kommit i den perioden då jag känner mig hatad av alla som jag känner. Speciellt min familj och vänner...

 

Jag saknar min pappa men kan ju inte träffa honom eftersom han bor i Bosnien, jag saknar mina kusiner så jävla mycket, mens, pms, jag orkar inget, jag vill bort från exakt allting, jag vill skrika, jag vill gråta. Ingen har tryckt ner mig, det här handlar inte som sånt skit. Jag mår bara dåligt. Allting har påverkat mig, och allt har varit bra, men nu är det dags för de starka känslorna att komma ut. Jag vet att jag har det bra, när man bortser från det dåliga i mitt liv, som jag tyvärr har behövt gått igenom som barn och allt det där. Men somsagt, i den här perioden, just nu, så känns ingenting rätt. Ingenting. 

Jag vet inte.. Jag kanske behöver stöd, från alla, eller inte. Eller så beöver jag bara tänka, få ut allt ur min hjärna, som inte pallar ta skiten. Men jag är stark, bara inte idag, imorgon, den här veckan. Och det är pga det här som jag inte varit på topphumör de senaste dagarna. Fejkat en massa, inte varit lite glad mot mina vänner som är guldvärda. Jag behöver känna mig trygg, och verkligen få tänka. Jag hatar att jag är så jävla ledsen hela tiden. Jag känner mig så ledsen varje dag. Min familj bryr sig inte + att min syster inte är sig själv! Hon är väldigt konstig. Jag hoppas ni förstå vad jag menar. Jag hoppas att jag kan känna mig lycklig igen. Speciellt nu när jag ska börja plugga. Jag vill stara om allt!