Ord man aldrig kan glömma.
Publicerat den 27/05 2014, kl. 18.20

 

Har någon sagt något till er ni bara inte kan släppa? Något ni bara inte kan glömma oavsett hur länge sedan det än var? Jag har väldigt många sånna ögonblick. De allra flesta ögonblicken har påverkat mig positivt, gjort mig glad, lycklig, varm eller till och med pirrig i kroppen. Det finns dock en sak som inte gör mig lika glad. Jag hatade det jag var med om och ville verkligen inte leva sådär. 

 

Jag gick i sjuan, första året på högstadiet och i ny skola. Jag kommer ihåg hur en klasskompis sa till mig: "Har du gått upp i vikt eller din tjokis?" och jag kommer ihåg exakt hur jag kände. Jag mådde dåligt i veckor. Fast det blev bara värre och värre för varje månad som gick. Jag kände att det var alltid problem med mig. Men det slutade inte där, utan det fortsatte i gymnasiet. Men det var inte allt de gjorde, de brukade faktikst följa efter mig hem och kalla mig ful, elak, tjock och tråkig. De känner inte ens mig! 

 

Hur fan kan man säga och tro på något sånt? Jag var 13 år och trodde att jag var väldigt tjock, jag hade en så jäkla jobbig tid på högstadiet. Allt blev värre och värre och vissa tider funderade jag på att ta mitt liv, jag mådde verkligen så dåligt. Jag hade ingen att prata med, jag ville bara dö. Men tillslut så började jag må bättre, efter att jag hade pratat med min familj, jag hitta tillbaka till mig själv och började ta hand om mig själv. Nu är jag en helt annan människa och jag har verkligen ett bra liv. Förutom det så har jag vågat säga till världen att jag är bisexuell och jag har fått så mycket hjälp av alla mina vänner. Men jag har inte vågat säga till alla, men det kommer. Det jag även har blivit bättre på är att läsa, vilket gör mig lungnare och jag har fått mycket inspiration. Jag är lycklig idag och vill fortsätta leva såhär! ♥

People have a hard time letting go because they don't think they'll ever find something that special again.
Publicerat den 24/05 2014, kl. 18.39

Balkan behöver vår hjälp!
Publicerat den 18/05 2014, kl. 12.04

Kära vänner, det är helt förkrossande för mig att se hur människor i mitt hemland Bosnien och i grannländerna drabbats av kraftiga översvämningar som redan tagit många liv och förstört mängder av människors hem. Jag blir så ledsen när jag ser detta. Men röda Korset finns redan på plats för att hjälpa och vi kan alla bidra till deras arbete.

Sms:a AKUT till 72900 så skänker du 50 kr direkt till katastrofarbetet.

Ni måste förstå meningen med Eurovision!
Publicerat den 12/05 2014, kl. 13.02

 

Asså jag blir så jäkla irritierad på alla männsikor som ska alltid kritisera vi som är bixuella, homosexuella eller flator. Herregud vi lever i 2014 och ni måste någon gång förstå att allt ni skriver göra oss ledsna. Jag är själv bisexuell, mina föräldrar eller min familj vet inte ens om det själv och får kommenrarer ofta att jag är full, och att jag ska dö. Jag blir så jäkla arg, låt oss vara. Vi är annorlunda och bättre än vad ni är. Asså jag är rädd och lägga ut bilder på mig och en tjej, vad kommer folk att säga. Man vet inte hur folk är utanför internet. Det finns en person som jag ser upp till väldigt mycket och det är faktiskt den serbiska sångerskan och Eurovision vinnaren Marija Serifovic. Har även träffat henne och hon är en persom som jag ser upp till väldigt mycket. Det tog ett tag innan hon själv sa att hon var lesbisk och jag beundrar henne sjukt mycket. Hon är min förebild 

 

Och nu till Eurovision, Conchita (vinnaren av ESC) hon förtjänade verkligen att vinna. Hon representerar oss som vill vara speciella oavsätt vart vi kommer ifrån. Alla är unika på sitt eget sätt. Bästa motot som hon kunde ha sagt. Jag älskar att hon vann och nu så tycker jag att vi ska ta och sluta vara så eleka mot varann och leva i en värld utan hat och hot. Sluta kritisera Conchita, hon är unik och underbar. 

Time has come, we are now over.
Publicerat den 28/04 2014, kl. 16.57

♡
Publicerat den 26/04 2014, kl. 14.21

♡
Publicerat den 21/04 2014, kl. 18.00

Of all the things i've lost, i miss you the most because every part of me is missing you.

Jag undrar verkligen om vi kommer hitta tillbaka till varann.
Publicerat den 15/04 2014, kl. 18.40

You and me will end up together until the very end.
Publicerat den 14/04 2014, kl. 18.47

I'm afraid if I open my eyes you will not be there.
Publicerat den 14/04 2014, kl. 08.30

 

 

I can't handle this anymore, we are so over.
Publicerat den 11/04 2014, kl. 10.49

Dina händer är fulla av blommor.
Publicerat den 09/04 2014, kl. 15.49

Just nu gör mest allt ont.

Ska man behöva vara så kritiserad av sin familj.
Publicerat den 08/04 2014, kl. 20.19

Under den senaste tiden har jag känt mig väldigt ledsen och oinsperarad av en viss anledning. Kan det vara det att min familj måste konstant kritisera mig om allt jag gör. Jag gör ju inget fel, allt jag gör måste de kritisera mig på. Jag blir så jäkla less på det, jag vill vara lycklig inte olycklig. Just nu är jag inte lycklig, jag är så jäkla olycklig...

 

 

Allt började när jag blev arbetslös, förra september. Jag åkte till min pappa på semester och hade det ganska trevligt. Men sen när jag kom så började allt vara annorlunda. Min familj och vänner börja se mig annorlunda. Jag hade faktiskt en vän som jag kunde tala allt med, sedan blev allt värre och värre. Han brukade säga till mig att jag måste ändra mig. Jag fick nog av det och slutade bry mig om honom. Jag har inte pratat med honom sedan november och kommer absolut inte heller göra det. När han ber om ursäkt så kanske jag förlåter honom men jag kommer aldrig glömma det, killar fattar inte de kan såra oss tjejer. Det gör ont i hjärtat.

 

Efter att vi började sluta prata så började min familj att kritisera mig mer och mer och jag mår sämre och sämre för varje dag som kommer. Hur ska man göra när detta påverkar en psykiskt? Behöver man gå till en psykolog och få hjälp, jag tror detta kan hjälpa en men kanske inte mig. Jag ser mig själv som misslyckad tjej, jag har så många planer för mig själv i framtiden. Jag blir så jäkla less på alla personer i min omgivning. Varför ska ni kritera mig på allt jag göra, jag blir så less på er alla. Vill ni att jag ska lämna er och aldrig komma tillbaka? För jag kommer göra det om ni fortsätter göra så här. Nu när jag ska börja plugga så känner jag att jag måste få väldigt mycket stöd av min familj och vänner, vilket jag inte alls får. Vad tycker ni läsare att jag ska göra?!

I will never trust you again, we are over.
Publicerat den 08/04 2014, kl. 18.56

My time with you is over, and I will never go back to you again.
Publicerat den 02/04 2014, kl. 18.11

 

Man kan tro att ens vänner ska alltid vara där för en. Det är inte sant. De finns där för dig när de behöver dig & sedan när du behöver de, så finns de inte där för dig. Jag hatar såna personer, så jävla själviska. Skaffa er ett liv och kom och inte förstör mitt. Jag vill aldrig mer se er, eller höra av dig igen. Alla ni är döda för mig. Jag kan inte fatta varför alla personer är såna. De är så jävla själviska & envisa. Fy fan vad jag blir sur på såna människor. Jag har nu bestämt mig för att inte lita på någon mer. Utan bara göra det bästa av mina problem. Jag klarar mig fint utan er alla! Jag vill kunna ha vänner som jag kan lita på, vilket jag inte kan. Så jag kommer klara mig fint utan någon av er, jag vill vara vara själv och inte med er. Låt mig vara och sluta bryr er om mig! Allt är över & jag vill aldrig mer se någon av er. Allt är över nu. Thanks for everything. 

Vågar inte göra mitt bästa.
Publicerat den 21/03 2014, kl. 15.00

 

"Så länge du gör ditt bästa". Hur många gånger har man inte hört det utrrycket? väldigt många gånger. Så länge man gör sitt bästa, då räcker man till. Det kanske gäller skolan, jobb, sportaktiviteten, förhållandet eller när du står och dansar på den där festen du egentligen inte ville gå på. Om folk får bekräftelse på att DU gör ditt bästa, då är folk nöjda. Jag håller med uttrycket, jag finner det som ett förnuftigt uttryck då man inte kan göra mer än sitt bästa.

 

Jag har tränat fotboll tidigare och jag hade fotbollsmatcher ganska många gåner. Och fick alltid höra av min tränare "ni gjorde ju i alla fall erat bästa". Varför är det så egentligen? Varför förväntas man alltid vara på topp? Eller är jag den enda här i världen som fan inte alltid orkar göra mitt bästa? Jag orkar inte lägga ner lika mycket tid på skolan som jag skulle kunna, jag orkar inte blogga lika bra som jag skulle kunna och jag orkar inte alltid vara sådär superhjälpsam hemma. 

 

Är det okej att inte alltid göra sitt bästa? Accepteras man om man inte gör något helhjärtat? För jag lever mitt liv helhjärtat, jag driver min blogg helhjärtat men inte varje dag och inte varje inlägg. Detta är jag, för jag gör inte något helhjärtat om jag inte redan från början vet att jag kommer lyckas till 100%. Jag vet att jag inte är grym på matte, därför anstränger jag mig inte för höga betyg för jag vet att det inte är rimligt. Men jag kan inte alltid vara på topp, vi måste lära oss av våra misstag. Det är så livet ser ut. 

 

Det är en rädsla jag har. Att förlora. Förlora någon, förlora spelet, förlora betyg utifrån att ha gjort mitt bästa. Jag kan inte tänka mig något mer förnedrande än att göra mitt bästa, och inte lyckas. Det kanske är därför jag inte alltid gör allt till 100%, för jag vägrar förlora. Därför avslutar jag innan det ens går att förlora. Förstår ni? Kanske inte. Ett bra exempel, eller minne kanske man ska kalla det är när jag i 2:an på gymnasiet skulle presentera en sak i ämnet Svenska i skolan. Jag skulle läsa upp någonting för "bästa" och jag var sjukt rädd. Även fast jag var en av dom så kunde jag inte slappna av, jag kunde inte släppa tanken av att kanske misslyckas. För alla i det rummet vet. Vet att det här är det bästa jag kan prestera.

 

Alla som lyssnar vet att det där är det bästa jag kan, och om det inte är bra, då misslyckas jag.  Varje dag tänker jag på det. Kommer jag klara vara på topp varje dag eller när jag misslyckas är det över? Jag har många såna tankar och jag är väldigt rädd att jag kommer misslyckas. Jag kommer alltid ha den känslan, kommer jag misslyckas med detta. Jag måste klara detta, jag får inte ge upp eller misslyckas. Jag måste göra mitt bästa. 

Internationella Kvinnodagen
Publicerat den 08/03 2014, kl. 20.24

 

Hej alla fina, starka, ortoliga, värefulla och glada kvinnor där ute! Idag är det vår dag! Jag är faktiskt lite exalterad, måste jag erkänna! Jag tycker det är fantastiskt hur långt vi kommit i utvecklingen. Förr i tiden fick inte ens kvinnor rösta och idag får vi rösta på vad fan vi vill! Tack vare kvinnorna som kämpade på den tiden. Vi bestämmer över våra vackra kroppar som är kapabla till att skapa en liten människa, tillsammans med sin parter. Vi bestämmer också om vi inte vill bära något barn, vilket jag tycker är fantastiskt. 

Har ångest över att jag lät dig gå iväg.
Publicerat den 02/03 2014, kl. 05.06

 

Har ångest. hjärtont. panikatacker. 
känner mig ensammast i världen.
vill ha en tidsmaskin och spola fram tiden.
bli 22 och flytta. långt bort från allt.
vill bara försvinna en stund. sluta existera.
orkar inte.
saknar så mitt hjärta brister.

Skriver av mig
Publicerat den 27/02 2014, kl. 13.20

 

Ibland är allt bra, helt perfekt, som en film. Och sen kommer stunderna då allt bara faller, rent utsakt skit. Och nu ar jag kommit till den perioden då jag inte orkar något mer. Vem är jag? Varför finns jag? Jag är i perioden då allting som finns, omkring mig, jag, allt - är bara inte rätt. Jag har komplex över hela mig själv, hatar absolut allt med mig själv. Jag har kommit i den perioden då jag känner mig hatad av alla som jag känner. Speciellt min familj och vänner...

 

Jag saknar min pappa men kan ju inte träffa honom eftersom han bor i Bosnien, jag saknar mina kusiner så jävla mycket, mens, pms, jag orkar inget, jag vill bort från exakt allting, jag vill skrika, jag vill gråta. Ingen har tryckt ner mig, det här handlar inte som sånt skit. Jag mår bara dåligt. Allting har påverkat mig, och allt har varit bra, men nu är det dags för de starka känslorna att komma ut. Jag vet att jag har det bra, när man bortser från det dåliga i mitt liv, som jag tyvärr har behövt gått igenom som barn och allt det där. Men somsagt, i den här perioden, just nu, så känns ingenting rätt. Ingenting. 

 

Jag vet inte.. Jag kanske behöver stöd, från alla, eller inte. Eller så beöver jag bara tänka, få ut allt ur min hjärna, som inte pallar ta skiten. Men jag är stark, bara inte idag, imorgon, den här veckan. Och det är pga det här som jag inte varit på topphumör de senaste dagarna. Fejkat en massa, inte varit lite glad mot mina vänner som är guldvärda. Jag behöver känna mig trygg, och verkligen få tänka. Jag hatar att jag är så jävla ledsen hela tiden. Jag känner mig så ledsen varje dag. Min familj bryr sig inte + att min syster inte är sig själv! Hon är väldigt konstig. Jag hoppas ni förstå vad jag menar. Jag hoppas att jag kan känna mig lycklig igen. Speciellt nu när jag ska börja plugga. Jag vill stara om allt! 

Det värsta är att jag verkligen litade på dig.
Publicerat den 18/11 2013, kl. 15.00

 

Även fast man har allt man önskat sig, precis som jag.

Jag har en underbar familj och underbara vänner. Så klarar man sig inte utan den speciella vännen, den som alltid kommer, stå kvar vid just din sida. just denna vännen har oftast ett smeknamn ''bästavän''
sånna är svåra att hitta, dom ska kunna dig in och utan till, man ska kunna prata om allt, alltså behöver man ha en bra tilltro till den här personen. Det ska kvitta om det är en tjej eller kille. I mitt fall så var det en kille. Han vet allt om mig, och jag litar på honom till 100%. Sen har jag också lärt mig att alla förändras här i livet. Men vad gör man när man inte känner igen den personen som är din bästavän? När man knappt vet vem hon/han är längre? Vad gör man då? Jag kämpade för att vår vänskap skulle hålla, även fast hur många det än var omkring som hatade att se oss två tillsammans. (vänskap)
Men jag kan inte fortsätta att låsas att alltid är bra, när det inte är det. Jag hatar att jag skriver det här, för jag vet hur mycket jag kommer sakna dig. Men jag har inget val nu, jag klarar inte det längre. Den svåraste biten kommer inte vara att säga hejdå, för det svåraste kommer att vara att se dig vända om jag gå här ifrån. men jag väljer detta nu. Vi behöver en bra tid i från varandra, ska jag säga det nu? Är det nu allt kommer försvinna? Jag vet inte, jag vill inte men jag tror att jag måste jag måste säga det nu innan detta går förlångt så nu kommer det jag säger det. Adjö, i loved you.